Brene gård

Just utanför Vingåker, två mil nordväst om Katrineholm, ligger Brene gård. En björkallé leder fram till gården och från tunet ser man sjön Kolsnarens vattenspegel blänka. Mats Schörling är tredje generation på Brene. Han har satsat stort på KRAV-grisar.
– Det är mycket roligare att vara ekobonde, säger han.

Mats har drivit gården sedan 1987, de första 25 åren tillsammans med sin bror Tomas. Efter 11 år med konventionell drift började de ställa om gården till ekologisk produktion. De började i liten skala med 21 suggor och levererade sina första KRAV-slaktgrisar år 2000. Sedan dess har djuren blivit fler och idag driver Mats gården själv tillsammans med sin dotter Sofie som avancerat till förman för gårdens 160 suggor och deras omkring 3 300 slaktgrisar.
– Vi har blivit grönare med åren. Från början ställde vi nog om mest av ekonomiska skäl. Nu kan vi inte tänka oss att producera konventionellt igen.
– Det är så tillfredsställande att få se grisarna leva ut sina naturliga beteenden, säger Mats. Dessutom har vi blivit hjältar i konsumenternas ögon. Och det gör det extra roligt.

Mats Schörling är ordförande i föreningen Jord på Trynet och har flera gånger varit och talat om sin grishållning för handlare och konsumenter.

– Det finns konsumenter som tar med sig campingstolar och som sitter i timmar och tittar på våra grisar, berättar Mats. Jag förstår dem, grisar är roliga djur. Att titta på när de får göra som de vill och böka och busa är faktiskt rena underhållningen.

På Brene finns det grupper av grisar som går ute även på vintern. De klarar kyla väl och skulle det bli för kallt går de in i de isolerade hyddorna. Då bolmar det som rök ur hyddorna och temperaturen därinne kan gå upp till plus 18 grader fastän det är minus 20 grader ute.

Självklart går det åt extra foder på en ekologisk gård.
– Det går nog åt minst 10 procent mer på KRAV-ekologisk gård, dels för att grisarna behöver värma sig dels för att de rör sig mera, säger Mats.

Men han har aldrig tvekat om den fortsatta inriktningen på KRAV:
– Det känns väldigt rätt att så långt möjligt bedriva ett jordbruk på naturens villkor. Vi brukar ju i princip gården så som vår farfar gjorde på 40-talet – innan handelsgödseln och bekämpningsmedlen. Grisarna trivs bättre och jag är en betydligt gladare bonde nu, säger han.